Myter om domstolen

I de flesta länder har domare särskilda dräkter. Ofta är det långa svarta kappor. I vissa länder är kapporna röda eller purpurfärgade, och de kan ha kanter av hermelinpäls. I t.ex. Storbritannien har domare också peruk.

I Sverige fanns sådana dräkter på 1600- och 1700-talen. Under 1800-talet hade domarna ofta uniform. Det var en blå frack med guldfärgade knappar. Vid början av 1900-talet slutade uniformen att användas. Sedan dess har domare oftast kostym eller kavaj eller liknade klädsel.

I Europa är det bara svenska och finska domare som saknar domarkappor.
År 1918 togs ett förslag till en domardräkt fram. Den blev inte verklighet – men då och då dyker frågan upp igen.

En vanlig bild när TV och tidningar rapporterar om rättegångar är en lagbok som det ligger en ordförandeklubba på. Man kan få intrycket att ordförandeklubban är ett viktigt arbetsredskap för en domare.

Domarklubbor finns i vissa rättssalar. Ordföranden kan använda den för att påkalla uppmärksamhet och se till att parter och åhörare tystnar. Men den används så gott som aldrig för att markera att dom eller beslut avkunnas eller att en förhandling är slut.

I domstolar på landet togs förr i tiden många mål upp efter varandra på tre s.k. ting varje år, ett på vintern eller våren, ett på sommaren och ett på hösten. Då behövdes ordförandeklubban för att markera att rätten övergick från ett mål till ett annat. Tingen var också något av ett folknöje, så ordförandeklubban behövdes också för att få tyst på åhörarna.

I domstol avläggs ofta eder, högtidliga löften. Domare, både juristdomare och nämndemän, avlägger en domared innan de kan börja döma. De lovar att döma rätt och att vara opartiska. Vittnen lovar att tala sanning. Tolkar lovar att fullgöra sitt tolkuppdrag efter bästa förstånd. Den som har gått i konkurs lovar att alla tillgångar och skulder i konkursboet har uppgetts korrekt.

Fram till år 1976 fanns en Bibel i varje rättssal, eftersom ederna skulle avläggas med handen på Bibeln. År 1976 togs alla religiösa inslag ur ederna bort, och ederna avläggs ”på heder och samvete”. Den som ska avlägga ed behöver inte lägga handen på något.
I många andra länder finns de religiösa inslagen i ederna kvar, och det finns i varje rättssal heliga skrifter från alla religioner. Den som ska avlägga eden får välja ed utifrån sin religion eller använda alternativet ”på heder och samvete”.

Källor Myter om domstolen
Svensk Juristtidning 2016, Rättsreform, rättsdebatt och rättskultur — 100 år med Svensk Juristtidning, artikel av Martin Sunnqvist s. 872.