Sverige förändrades i rask takt under 1800-talets andra hälft. Nya innovationer effektiviserade jordbruket vilket bidrog till att arbetstillfällena på landsbygden blev färre. Samtidigt växte den svenska industrin och i jakt på arbete flyttade alltfler människor in till städerna. Under perioden 1850-1930 gick andelen av Sveriges befolkning som bodde i en stad från ca 10 % till närmare 50 %. Många städer hade dock vid denna tid otillräckliga polisorganisationer för att kunna möta de utmaningar som den snabba samhällsutvecklingen innebar. Poliserna var få och utbildningen närmast obefintlig. Statlig lagstiftning började nu ställa krav på städerna för att säkerställa att lag och ordning kunde upprätthållas men förutsättningarna såg givetvis olika ut. Utan en nationellt fastställd och tvingande standard för hur en modern stads poliskår skulle organiseras uppstod lokala skillnader.
Polisreformen 1850
1850 års polisreform i Stockholm kan sägas inleda det svenska polisväsendets moderniseringsprocess. Systemet med upplysningsmän och stadsvakter byttes här ut mot en kontinentalt influerad modell med kommissarier, överkonstaplar, ordinarie konstaplar och extra konstaplar. Strukturen och hierarkin var lånad från det militära och systemet kom att influera och ligga till grund för hur andra svenska städer ordnade sina poliskårer. I varje stad skulle det också finnas minst en stadsfiskal som fungerade som chefsåklagare, häkteschef och ibland även som polischef.
Under det tidiga 1860-talet anställdes Helsingborgs första ordningsbevakande polisbetjänter. De var endast fyra till antalet på en befolkning på cirka 11 000 personer. Vid tiden saknades enhetlig uniform och istället bar poliserna två gulfärgade snoddar på mössan. Tjänstevapnet var en käpp. När väl krav på reglementsenliga uniformer infördes några år senare fick poliserna själva stå för kostnaden, endast en kappa ingick i tjänsten.
”Det är i sanning ett egendomligt faktum att Helsingborgs stad, som på det sista tiotalet gått framåt med jättesteg och utvecklat sig storartadt, ej vetat att anskaffa en tillräcklig polisstyrka med tidsenlig organisation”.
Ur en anonym insändare (signerad ”X.”), Helsingborgs Dagblad den 7 oktober 1885.
Ansvaret för polisväsendet låg hos kommunerna, och skulle så vara till 1965, men det var staten som beslutade och ställde krav. När en allmängiltig och särskild ordningsstadga för alla städer infördes 1868 behövde många av Sveriges poliskårer reformeras. I Helsingborg hände dock till en början väldigt lite. Först 1883 presenterades ett förslag på en ny modern organisation men inget beslut fattades. Istället utreddes frågan vidare. Engagerade helsingborgare hade nu hunnit tröttna på både det föråldrade polisväsendet och stadens obeslutsamma politiker.
Ny organisation i Helsingborg
1885 klubbades till slut ett färdigt förslag. Året efter var så äntligen den nya polisorganisationen på plats.
Polisorganisationen kom att struktureras efter det tjänstegradssystem som redan tillämpades i exempelvis Stockholm och Malmö. Antalet poliser i staden ökade nu markant. Utöver en polischef, en stadsfiskal, en kommissarie och tre överkonstaplar tillsattes arton konstaplar varav tolv var ordinarie och resterande extra. Just rollen som polischef hade diskuterats. Tidigare hade borgmästartiteln även innefattat detta ansvar men nu beslutades att det var lämpligare att en annan magistratsledamot övertog den rollen. Borgmästare Erik von Stockenström befriades från ansvaret och rådman Rudolf Nordenstierna valdes istället till ny polischef 1885.
Detektiverna kom till stan
År 1900 lanserades ytterligare en modernisering. Kåren delades upp i en övervakande ordningspolisiär avdelning och en detektiv avdelning under stadsfiskalens ledning. Ordningspolisen stod bland annat för patrulleringen i staden medan den detektiva polisen ansvarade för spaning, brottsutredning och åtal. En detektiv polis, eller kriminalpolis som vi säger idag, var civilklädd vilket givetvis underlättade vid spaningsuppdrag.
Lösdriveri, stöld, gatuprostitution, bedrägeri och ekonomiska olagligheter av det mindre slaget hörde till de statistiskt vanligaste brotten under 1800-talets andra hälft. Mord och andra typer av svåra våldsbrott var ovanliga. Även om den grövre brottsligheten i mångt och mycket lyste med sin frånvaro verkar dock stadens polisbetjänter ha varit allt annat än sysslolösa. En samtida Helsingborgsskribent menade att det var sorgligt ”att nästan dagligen få skåda manliga och stundom äfven kvinnliga fångar föras genom gatorna till poliskontoret”. Häktningsmetoderna ska ha lämnat en hel del övrigt att önska och beskrivs som ”ofta upprörande”. Samtidigt berättar skribenten att polisbetjänterna, åtminstone under löjtnant J. Rosenbergs tid som stadsfiskal (1835-1874), brukade få hämtas på någon av stadens krogar när deras tjänster behövdes.
Mord avslöjade brister
En mycket tragisk händelse år 1908 visade på fortsatta stora polisiära brister. Förmågan att utreda grova och svårlösta våldsbrott kom att visa sig vara allt annat än tillfredsställande när en dansk prostituerad kvinna vid namn Dagmar Kofoed hittades mördad på Tågaborg. Ovanan att utreda denna typ av brottslighet bidrog till flera polisiära misstag och utredningen hamnade snett från början. Bristerna i kompetens blev skoningslöst blottlagda.
En utredning utmynnade i en omstrukturering av den detektiva polisen och 1909 fick avdelningen en detektivkommissarie. Denna nyinrättade tjänst innebar ett direkt ansvar för allt utredningsarbete och detektivkommissarien fungerade också som avdelningens högsta befäl. Stadsfiskalen blev nu helt bortkopplad från alla rent polisiära sysslor och fick en mer renodlad roll som chefsåklagare.
Idag kan vi konstatera att vägen till en fungerande polisorganisation varit lång och komplicerad. För Helsingborgs del tog det närmare 40 år innan staden kunde stoltsera med ett professionellt polisväsende.
