Under det tidiga 1900-talet var kvinnans rättsliga ställning något som livligt diskuterades. Det gällde exempelvis kvinnors myndighet (gifta kvinnor stod fortfarande under sin makes förmyndarskap), rösträtt och rätten till förvärvsarbete, inte minst inom den statliga sektorn.
En av de mest omdebatterade frågorna var huruvida kvinnor skulle få bli domare. Motståndarna menade att kvinnor av naturen var impulsiva och känslosamma, och därför inte passade för domartjänster. Förespråkarna ansåg å andra sidan att oviljan mot kvinnliga domare skulle gå över med tiden om man bara gav dem en chans.
Efter flera utredningar och remissomgångar antogs den så kallade behörighetslagen 1923, en lag som gav kvinnor rätt att inneha ett stort antal statliga ämbeten som tidigare varit stängda för dem. Men den slutliga lagtexten innehöll åtskilliga undantag som hade gjorts för att lagförslaget överhuvudtaget skulle kunna gå igenom i riksdagen där kvinnomotståndarna fortfarande hade en stark position. För juristyrkenas del tillhörde exempelvis de högre domartjänsterna undantagen. Behörighetslagen gav emellertid kvinnor möjlighet att arbeta som tingsnotarie, nämndeman och sitta som ordförande vid förhandlingar i underrätt. Den första kvinnliga domaren i Sverige som höll i en underrättsförhandling var Birgit Spångberg i Askims häradsrätt i Göteborg 1926.
Den första kvinnan som satt som rättens ordförande inom den skånska hovrättens domsaga var Elin Nilsson. År 1932 höll hon i ordförandeklubban vid tingsförhandlingarna i Luggudes häradsrätt.
Elin var född 1905 i Helsingborg där pappan var sjökapten. År 1926 skrev hon in sig på Lunds universitet för att studera juridik och 1930 tog hon sin juris kandidatexamen. Elin blev därefter den första kvinnliga notarien vid Luggude häradsrätt i Helsingborg. Under perioden 1933–1935 tjänstgjorde hon vid Skånska hovrätten som extra ordinarie notarie. Hon gifte sig 1935 med Johan Hansson, häradshövding i Luggude häradsrätt, och deras son Johan blev också jurist och domare.
