Lösdriveri, stöld, gatuprostitution, bedrägeri och ekonomiska olagligheter av det mindre slaget var de vanligaste brotten under 1800-talets andra hälft. Mord och andra grova våldsbrott var sällsynta och därför var polisen relativt oerfaren när ett kvinnomord skakade Helsingborg i februari 1908. Dagmar Kofoed, en 20-årig prostituerad kvinna från Köpenhamn, hittades mördad på en åker vid Tågaborg. Utredningen hamnade snett från början.
Inga fotografier tycks ha tagits av brottsplatsen. Obehöriga tilläts utan vidare att röra sig kring liket och i den nära omgivningen. När inte heller ett antal potentiellt viktiga vittnen förhördes försvårades det fortsatta polisarbetet. Efter att utredningen stått och stampat i närmare en och en halv månad bestämde sig detektivöverkonstapel J. P. Ström för att avskriva fallet som självmord. Detta trots att Dagmar hittats halvnaken med ett krossår i pannan, en blodig näsduk i svalget och strypt av sin egen halsduk. Skandalen var ett faktum och fick stor medial publicitet på båda sidor sundet.
”Mordgärningen vittnar om en råhet af dess bättre sällsynt art, mördaren är ett odjur i människohamn”. Ur artikel i Helsingborgs Dagblad, den 10 februari 1908.
Polisens arbete utreds
Efter svidande kritik från både politiker och en uppretad allmänhet inleddes en utredning för att få klarhet i vad som gått fel. Ett stort problem var den bristfälliga polisutbildningen och avsaknaden av kriminalteknisk kompetens. Ett annat att kåren helt enkelt saknade erfarenhet av att utreda mord. År 1909 anställdes så Gustaf Henrik Stjernström som detektivkommissarie; en helt ny tjänst med direkt ansvar för allt utredningsarbete. Med den förändringen blev nu stadsfiskalen bortkopplad från alla polisiära sysslor och fick en mer renodlad roll som chefsåklagare.
En möjlig gärningsman hittas
Stjernström var redan en omvittnat kompetent utredare och han förändrade den detektiva avdelningen i grunden. Det administrativa arbetet skärptes upp och moderna utredningsmetoder infördes. På eget initiativ återupptog han utredningen kring Dagmar Kofoed och lyckades också spåra upp en möjlig gärningsman; en dansk mördare och våldtäktsman vid namn Hans Christian Madsen. Trots att det visade sig att Madsen kände Dagmar och att han befunnit sig i Helsingborg vid tiden för mordet räckte inte bevisen. Misstagen som gjordes i början av utredningen var alltför omfattande. Mordet förblev olöst och preskriberades 1933.
Bättre lycka nästa gång
Fallet blev ett stort misslyckande. Efter Stjernströms förändringar stod dock den detektiva avdelningen långt bättre rustad inför framtida liknande brottsutredningar. När fallet med ”änglamakerskan” Hilda Nilsson nystades upp under 1917 satt Stjernström vid rodret och det gedigna utredningsarbetet låg till grund för åtal och fastställd dom.